Den långa tystnaden

Vid tidens slut samlades miljontals människor på den stora slätten inför Guds tron. De flesta skyggade tillbaka för det otroliga ljus som strömmade över dem. Men en grupp av människor, som stod långt fram i den stora skaran, talade upphetsat med varandra – inte skamset och förläget utan stridslystet. ”Kan Gud verkligen döma oss?” ”Vad vet han om lidande?” sa en näbbig brunett. Hon slet upp skjortärmen för att visa ett tatuerat nummer från ett av nazisternas koncentrationsläger. ”Vi fick utstå terror… slag… tortyr… död!”

I en annan grupp vek en ung negerpojke ner sin krage. ”Se på det här då!” skrek han och visade det fula ärret efter ett rep. ”Lynchad för det enda brottet att vara svart!” Lite längre bort stod en gravid skolflicka med svullna ögon. ”Varför skulle jag lida så?” mumlade hon. ”Det var inte mitt fel!”

Över hela slätten fanns hundratals sådana grupper som hade klagomål till Gud för allt ont och allt svårt som han hade tillåtit ske i världen. Där kunde han sitta uppe i sin Himmel, där allt var ljuvligt och ljust, där ingen gråt fanns, ingen hunger, inget hat. Vad visste han om allt som människorna hade tvingats genomlida i världen? Han som levde ett sådant skyddat liv, sade de.

Var och en av dessa grupper valde en ledare, den som hade lidit mest, och sände fram den till Gud. Där fanns en jude, en neger, en person från Hiroshima, någon med fruktansvärd reumatism, ett hjärnskadat barn. I centrum av den stora slätten möttes de för att samråda med varandra. Till slut var de redo att framföra sin sak och sina krav. Det hela var väl genomtänkt. Innan Gud kunde vara kvalificerad att vara deras domare, måste han genomlida samma saker som de hade gjort.

Deras dom var att Gud skulle dömas att leva på jorden – som en människa!

Låt honom bli född till jude. Låt det bli mycket tvivel om hans födelse och äkthet. Låt honom få ett så svårt jobb att utföra att till och med hans familj tror att han är galen när han försöker utföra det.

Låt honom bli förrådd av sina närmaste vänner. Utsätt honom för falska anklagelser. Låt honom bli förhörd av en partisk jury och dömd av en feg domare. Tortera honom. Och till slut: låt honom få erfara hur det känns att vara totalt ensam. Efter det, låt honom dö. Låt honom dö så definitivt att det inte finns minsta tvivel om att han dött. Låt det finnas en hel härskara som kan intyga det

Allt eftersom respektive ledare hade uttalat sin del av domen hördes skarans massiva bifall och skadeglädje. När den siste talaren hade uttalat sin dom blev det en lång tystnad. Ingen knyste ett ord. Ingen rörde sig. Plötsligt visste alla att Gud redan hade avtjänat sitt straff

Ur ”Till att börja med” av Mikael Nilsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

En sida för den som söker meningen i livet.