Taggarkiv: Birro

Gamla människor

Marcus Birro: När en människa blir gammal i det här landet plockas all mänsklighet av henne

 Hemvård är inget för veklingar. Redan efter första dagen som hemvårdare satt jag darrig och gråtfärdig på spårvagnen hem. Jag orkade två dagar till. Sedan gick jag in till chefen (som råkade vara min mamma) och sade som det var:

– Jag orkar inte. Jag gråter när jag kommer hem.
– Du har varit här i tre dagar, Marcus.
– Jag vet. Men jag orkar inte.
Hon förstod. Hon har alltid varit en väldigt bra mamma.
Vi konstnärer älskar att tala högt om vårt yrke som ett kall. Vi tar oss själva på stort allvar. Men låt oss vara extremt tydliga med en sak. Att skriva böcker är en rätt liten grej om man jämför det med att dagligen skänka livskvalitet, värdighet, glädje, tröst, kontemplation, mening, utmaningar, energi, motion, renlighet, skratt och tidsfördriv åt människor som en gång, för inte alls länge sedan, var som vi med både drömmar och ljusa skratt mot himlen.
När en människa blir gammal i det här landet plockas all mänsklighet av henne. Som ficktjuvar snor vi hennes värdighet och hennes livsglädje. En gammal människa strippas på namn, kön, identitet, minne. Jag känner människor som talar med större intellektuell spänst till sina akvariefiskar än till sin egen mormor.
Liv är heligt. Vi har en skyldighet mot detta heliga liv också sedan personen blivit gammal och huden full av veck.

Finns det något vackrare än en riktig gammal, skrynklig man eller kvinna som spricker upp i ett leende? Att våga le i dödens närhet. Det är mod, det. Att vara ung och vacker och dansa fram längs den vassa eggen natt efter natt är väl ingenting i jämförelse med att halta fram över plastgolvet på ett servicehem och våga garva åt allting som gör ont.
Jag känner gamla människor som räknar timmarna, sedan minuterna och till sist sekunderna tills deras hemhjälp äntligen ska komma, dra upp persiennerna, ställa fönstret på glänt, diska en kopp eller två, sätta på en kanna med kaffe, vika ihop kläder, bädda, och tvätta den där gamla, stolta, vackra kroppen som har fått tyngd av ett helt livs outsäglig mystik.
Hemvårdare med stora, ljusa hjärtan. De hörs knappt. De syns nästan inte alls. Men de lämnar små fjädrar efter sig. De lever sina liv i en vardag som handlar om att ta hand om andra. De tar hand om din mamma medan du sitter rak i ryggen med slipsen knuten som en knytnäve under hakan på ännu ett möte du ringat in i din kalender med röd tusch.
När ringade du in det mänskligt väsentliga senast? När tillmätte du någon annan lika stor vikt som dig själv?

Okej. Det är som det är i Sverige. De gamla ska inte vara en börda för sina barn. I min värld är det där ett helt groteskt sätt att se på nära relationer. En mor eller far kan aldrig vara en börda. En mor är en mor. Alldeles oavsett vad som hänt genom livet. Du älskar henne, kanske avlägset, som ljudet av en kyrkklocka på avstånd. Som när ett försiktigt blomhav av blåklockor gror under frosten.
Människor som tar sitt kall på allvar och ägnar sitt yrkesliv åt att ta hand om våra gamla är värda alla våra omsorger, all vår empati, all vår uppmärksamhet och flera tusen kronor mer i månaden.
I ett land som ägnar sig åt ett diskret sönderfall från alla håll är de tillvarons allra heligaste hjältar.
Av Expressen.se