Kyrkan anser sedan 2000 år att äktenskapet är heligt. Samma kyrka betraktas sedan 1000 år som moralisk normgivare i de flesta västerländska samhällen. Uteslutningsmekanismer har använts av både kyrka och samhälle för att tillse att normerna följs.
Men så ändrar sig samhället, människorna börjar skaffa normer från annat håll. Man upptäcker förvånat att kyrkan håller fast vid det gamla. Oj! Krav reses på att kyrkan ska ”följa med i utvecklingen” och ändra sina normer. Dessa krav kommer även från människor som är aktiva inom kyrkan, men som utan att själva märka det har hämtat sina normer från annat håll.
Uteslutningsmekanismerna riktar sig nu mot de delar av kyrkan som står fast vid det gamla. Båda sidor vill att kyrkan ska stå för normerna, men man är oense om vilka dessa normer är; samhällets moderna eller den kristna traditionens? Frågan om äktenskapet är bara en av många där denna konflikt blir synlig.
Här är det viktigt att hålla isär kyrkans traditioner från tidigare beblandelse med samhället. Det är sant att kyrkan ibland agerat som bevarare av det som är gammalt och traditionellt, utan att fråga efter vad som är gott och rätt. Men när man ifrågasätter kyrkans normer kan man inte utgå från att de enbart är rester av ett äldre samhälle. I kyrkan finns också värden som är tidlösa och som hon slår vakt om i alla tider. Det gäller för kyrkan att själv urskilja vad som är mänskligt arvegods och vad som hör till det gudomligt fastställda.
Det livslånga äktenskapet är kyrkans norm för samlevnad mellan man och kvinna. Förr, när kyrkan och staten oftast gick hand i hand i moralfrågor, fanns inga alternativ och knappast någon efterfrågan på sådana. Sex utan äktenskap berodde alltid på någon form av synd — prostitution, ungdomlig ansvarslöshet, förförelse eller otrohet. Att två människor med avsikt att leva tillsammans i trohet och kärlek skulle vilja göra det utan att gifta sig med varandra, kunde man inte ens föreställa sig. Det hade varit lika fånigt som om någon hade sagt sig vilja dricka kaffe men vägrat använda kaffepanna och kaffekoppar. Äktenskapet var den självklara formen för all moralisk samlevnad. Det enda tänkbara skälet till att inte gifta sig var att förhållandet inte uppfyllde moralens grundkrav.
Men de senaste 200 åren har brutit sönder detta gamla enhetssamhälle. Individen är nu fri att bekänna och utöva vilken religion som helst, en frihet som oftast nyttjas till att dyrka mammon. Det dominerande normsystemet är inte längre kristet, utan har spätts ut till en sorts allmän humanism med ett individualistiskt frihetsideal i botten.
Kyrkan står inför något som hon inte var beredd på. En massa människor betraktar äktenskapet som onödigt. De menar att förhållandet mellan två människor är deras privatsak, som samhället och kyrkan inte har med att göra. Och de påpekar att den rent moraliska normen för äktenskapet — kärlek och trohet — kan gälla lika mycket oavsett om förhållandet registrerats av myndigheterna eller inte, och oavsett om man svarat ja inför en vigselförrättare.
Vad har då de kristna samfunden svarat på det? Några har stuckit huvudet i Bibeln och envist hållit fast vid att samboförhållanden är moraliskt förkastliga — att ”leva i hor” eller ”leva i synd”, kallar man det. Frågar man varför, får man till svar att äktenskapet är den enda form för samlevnad som godkänns i Bibeln. Vilket är sant.
Men frågar man vad Bibeln menar med äktenskap, visar det sig att den bibliska definitionen är ungefär ”ett livslångt, frivilligt ingånget, löftesbaserat förhållande mellan en man och en kvinna, innefattande sexuellt umgänge och präglat av ömsesidig kärlek och trohet”. Det står inget om att förhållandet måste ingås (eller löftena avläggas) inför en officiant eller vittnen, eller att det måste vara registrerat hos myndigheterna. Att så skedde, att äktenskapet inte var en privatsak utan något som berörde hela gemenskapen av människorna i församlingen, byn, samhället — är förutsatt men inte uttryckt som en regel. Reglerna handlar bara om det moraliska ansvaret makarna har mot varandra och sina barn.
Kyrkan har alltid accepterat icke-kristna äktenskap som giltiga; en hedning som blir kristen behöver inte gifta sig en gång till med sin hustru, däremot kan kyrkan ge en välsignelse över deras äktenskap. Den logiska konsekvensen borde vara att ett samboförhållande mycket väl kan betraktas som ett äktenskap, dvs under förutsättning att det baseras på ömsesidiga löften om livslång kärlek och trohet. Ur moralisk synpunkt har kyrkan ingen anledning att kritisera sådana samboförhållanden bara för att ingen präst har läst över dem. Att ”leva i synd” eller ”leva i hor” består inte i avsaknaden av vigselceremoni utan i ett förhållande som (till intentionen eller de facto) inte uppfyller de bibliska kraven på livslång, monogam trohet och kärlek.
Sedan är det en annan sak att den som är kristen självklart vill ha Guds välsignelse över något så viktigt som sitt äktenskap. Om en kristen lever i samboförhållande vittnar det om en brist i hans tro. Samboförhållandet skiljer sig principiellt från äktenskapet genom att det är ett försök att göra förhållandet till en privatsak. Kristen tradition betonar tvärtom det gemensamma. Församlingen ska vara en gemenskap av människor som lever tillsammans inför Herrens ansikte. Att man gifter sig betyder dels att man efterfrågar Guds välsignelse över sin relation, dels att man gör den offentlig och därmed ställer in den under församlingens förböner och beskydd.
Detta är hämtat från internet, men var? Kan någon meddela mig detta till
birgittaochknut@gmail.com
Det är sant som du säger tycker jag.
Birgitta
Jag tycker det finns en regel om att förhållandet inte ska vara en privatsak. Alltså jag håller inte med om paragrafen men frågar man vad bibeln säger…
Det står ju att äktenskapet ska hållas högt eller något liknande och sedan så inleds äktenskapet med ett sju dagar långt bröllop i bibeln. Båda är tecken på att det inte är en privatsak, dvs inte görs i mörkret utan i ljuset.