Ofta när jag vaknar på morgonen ringer det en sång inom mig, ibland gammal, ibland ny. Vet inte varför men det har varit så alltsedan de hemska åren -97, -98. Tror att det är en tröst från Gud. Idag var det den här gamla psalmen.
Min Gud, när jag betänker
vad du har gjort för mig,
vad nåd du städs mig skänker —
jag får ju allt av dig —
då blir jag hjärtligt glader,
då lockas lovet fram:
Jag tackar dig, min Fader,
jag tackar dig, Guds Lamm.
Du döden för mig smakat,
du mina synder bar,
och över mig du vakat
i alla mina dar.
Vad hade av mig blivit
om du ej handlat så?
Om du ej nåd mig givit
jag måst i döden gå.
Nu är jag redan salig
och går till himmelen.
Jag njuter fröjd otalig
i Gud, min bäste vän.
Han själv skall mig bevara,
hans nåd är alltid ny,
och hotar någon fara,
till honom får jag fly.
O skulle jag då sörja,
som har en sådan Gud?
Nej, hellre må jag börja
att höja lovets ljud.
Ja, Herren vill jag prisa,
hans nåd och trofasthet
skall bli min nya visa
uti all evighet.
Nils Frykman
Birgitta